Nyligen gästade jag podden Sorgsnack för att berätta min historia om sorg, förluster och vägen vidare. Efteråt blev jag stående i en tanke som inte riktigt ville släppa greppet om mig:
Jag pratar alldeles för lite om hur det faktiskt var när jag stod mitt i min mörkaste kamp.
När man tittar på någon som har hittat tillbaka till inre frid och byggt ett liv i flöde är det lätt att tro att resan dit var en rak, välplanerad motorväg. Att man en dag bara vaknade, tog tag i kragen på sig själv och bestämde sig för att ”nu vänder det”.
Sanningen? Det var precis tvärtom.
När rådet ”ta tag i ditt liv” känns som ett hån
När du sitter djupast i sorggropen finns det ingen kapacitet för storslagna framtidsmål.
Din hjärna går på ren överlevnad. Hela din tillvaro handlar om att parera, hålla ihop och försöka ta dig igenom dagen utan att falla ihop totalt. När någon i det läget säger åt dig att ”tänka positivt”, ”sätta mål” eller ”ta tag i ditt liv” känns det nästan som ett hån.
Du orkar inte ta tag i något. Batteriet är inte bara urladdat – det tar inte emot laddning alls.
I det läget blir allt nytt enormt läskigt. Att testa en ny metod, boka en vägledning, köpa en liten kurs eller ens prova ett verktyg för sin hälsa känns som en gigantisk risk. Hjärnan vill hålla dig kvar i det välkända mörkret, helt enkelt för att det kräver mindre energi än att våga chansa på något nytt.
Man blir stående i ett dränerande limbo.
Ögonblicket då jag sträckte ut en hand i mörkret
Min vändpunkt kom inte genom en perfekt 10-stegsstrategi. Den kom i form av en tveksam, darrande hand som sträcktes ut i mörkret.
Jag tog beslutet att kontakta Annika – min mentor, healer och mediala vägledare.
Jag hade inga färdiga svar när jag hörde av mig till henne. Jag hade inga storslagna förväntningar. Jag var bara så oändligt trött på att bära allt själv, och jag kände en djup längtan efter att låta någon annan hålla utrymmet för mig när jag inte längre orkade hålla ihop mig själv.
Att våga räcka ut den där handen och ta emot helandet var det absolut modigaste jag gjort. Det var inte ett färdigt livsprojekt – det var bara ett litet steg.
Ringarna på vattnet
Det är det som är det vackra med att våga glänta på dörren: Du behöver inte se hela trappan för att ta det första steget.
Kontakten med Annika blev den första ringen på vattnet. Det var där min läkningsresa började på riktigt. Det var där jag sakta men säkert började skala bort överlevnadsmönstren, släppa kampen och bygga den orubbliga trygghet som jag lever med idag.
Utan det där enda, osäkra steget hade jag inte stått här där jag är idag.
Till dig som tvekar just nu
Om du läser det här och känner att du sitter fast i motlut, i sorg eller i ett osynligt överlevnadsläge – vill jag ge dig det här:
Du behöver inte räkna ut hela din framtid idag. Du behöver inte ha svar på hur allt ska lösa sig.
Det enda du behöver göra är att fråga dig själv: Vilket är det allra minsta steget jag kan ta för min egen skull idag?
Kanske handlar det om att be om hjälp. Kanske handlar det om att våga prova det där verktyget för din hälsa som du kikat på så länge. Eller kanske handlar det bara om att ge dig själv tillåtelse att sluta kriga i några minuter.
Du föddes inte för att bara överleva din vardag. Det finns en plats av inre frid som väntar på dig på andra sidan kampen – och resan dit börjar med ett enda litet steg.
✨ Vill du ta nästa steg tillsammans med mig?
I november öppnar jag dörrarna till min signaturkurs Skapa din drömlika framtid – din väg till inre frid och framgång, där jag guidar dig igenom exakt samma läknings- och självledarskapssteg som tog mig ur mörkret.
Klicka här för att gå med på förturslistan och säkra din plats före alla andra.
Kram, Johanna 💕