I mitt förra inlägg skrev jag om den där tysta känslan av att något har passerat sitt bäst-före-datum. Om hur vi ibland växer ifrån det som en gång bar oss – inte för att något är fel, utan för att det helt enkelt är färdigt.
Men vad gör man med det tomrum som uppstår när man erkänner det för sig själv?
Instinktivt vill vi ofta fylla tomrummet direkt. Vi letar efter nästa projekt, nästa mål eller en ny plan för att slippa känna den där osäkerheten som mellanrummet bär med sig. Vi är så vana vid att vara på väg någonstans att det känns som ett misslyckande att bara stå stilla.
Tänk om det är just i det här tomma mellanrummet som den verkliga förvandlingen sker? Precis som jorden vilar under vintern, till synes livlös, men i full gång med att förbereda nästa växtkraft behöver vi våra perioder av dvala. Skynda inte på våren.
När vi slutar försöka “laga” vår tillvaro och istället accepterar att en fas är avslutad, öppnar vi upp för en annan sorts lyssnande. Det är ett lyssnande som inte kräver snabba svar eller färdiga lösningar.
Det krävs ett enormt mod att sitta still när allt i en vill springa framåt för att hitta trygghet. Men det är i den stillheten du börjar höra den där nya versionen av dig själv som jag nämnde sist. Hon som inte behöver prestera fram sin existens, utan som bara är. Vågar vara otydlig.
Att vara i en övergång handlar mindre om att hitta rätt väg, och mer om att våga vara otydlig inför sig själv ett tag. Att lita på att även om du inte ser nästa steg, så håller marken på att formas under dina fötter.
Om du känner att du befinner dig i den här osäkra fasen just nu, prova att ge dig själv en mjuk tillåtelse: Det får kännas tomt. Det får vara oklart. Jag är inte vilse, jag håller bara på att landa.
Du behöver inte ha kartan färdig ritad för att vara på rätt plats. Ibland är den mest meningsfulla rörelsen den som sker i det helt stilla.
Kram ❤️