Idag är det min födelsedag. Idag är det 43 år sedan min mamma gav mig liv. Men hon är inte här för att fira med mig idag. Jag kan aldrig mer få en mamma-kram. Inte berätta om mina tankar och få höra om hennes. Jag kan inte bolla mina frågor, få hjälp med gardinerna eller bli irriterad på att hon lovat barnen saker som jag inte alls planerat. Hon kommer inte längre in med sin kaffekopp på helgmornarna så att vi kan småprata vid köksbordet fram till lunch.

Jag är tacksam. Jag fick världens bästa mamma. En lejonmamma som stod upp för mig och alltid tog hand om mig och familjen.

Vi fick också flera fantastiska år i mina tidiga 20s. Då vi pratade om allt, rensade ut missförstånd och reflekterade. Bästa vänner men ändå tydligt mamma och dotter. Alla hundpromenader med kaffetermosen. Alla shoppingturer. Alla kaffekoppar i köket. Jag minns dem med värme.

Min trygghet. Mitt ständiga stöd. Hon prövades när brorsan gick bort. Då föll hon. Det mesta föll då. Men efter några år kom hon tillbaka till livet. Till mig. Och mina barn. Världens bästa mormor. Och då när hon äntligen var tillbaka, då skulle hennes liv vara över.

• 

Kvar är jag och mina barn. Vi lever. Utan henne. Nuförtiden kan jag känna henne så otroligt nära och ibland blir jag inte ens ledsen. Jag känner bara stark kärlek. Oändlig kärlek. Men idag saknar jag så det gör ont.

Är lite förundrad över att det här kortet alltid lyckas komma till mig. Nystart.

• 

När energin bara stannar. När det utan förvarning bara blir stopp i kugghjulen. Först känslor av frustration. Varför står det stilla?! Varför?! Vad är det för fel?! Ingenting hade hänt så varför detta oväntade haveri?

Eller är det stilla? Trasigt? Nej, vänta! Tusen saker snurrar inuti. Tankar, resonemang, val, beslut… egentligen ett högljutt kaos.

Sedan, att bara släppa taget. Falla ner I det mjuka fluffet av luddiga moln. Vila. Tankarna stillar sig. Lite ledsenhet finns det i det tysta men också en föraning om att nästa steg nu är nära. Snart tar det fart. Nedförsbacke och det kommer gå i hög hastighet.

Men ett tag till är det luddiga, fluffiga moln som gäller. Totalt osammanhängande.

• 

• 

Jag tränar på att känna tillit. Det är inte helt lätt när man är gammalt kontrollfreak som jag. Och lärare som vill ha planerat, strukturerat och tydligt. Jag är inte heller uppfostrad till troende.

Så jag påminner mig själv om att känna tillit till universum/gud/källan och änglarna. Jag gör mitt bästa för min vision, min framtid men släpper sedan hur, vad och på vilket sätt till universum.

Senaste dagarna har huvudet snurrat av frågetecken, alternativ och valmöjligheter. Nu släpper jag och känner tillit till att dom visar hur det ska ske. Det bästa sättet.

Tacksam och tryggt. Hållen.

Alla har vi haft motgångar eller svåra utmaningar. Kanske har vi också byggt upp staket runt oss själva. Begränsat oss till ett liv, ett jobb, en relation, en framtid osv. som vi anser är lämplig för just oss. Du kanske utbildade dig, började jobba, träffade en sambo, köpte hus, fick barn, jobbade 8 timmar, hämta, lämna, träningar för kidsen, du är trött och stressad – ska det vara så här?

• 

Vi tänker att det är så här det ska vara. Vi springer på i ekorrhjulet. Det är välkänt och tryggt. Det är så livet är. Vi gillar trygghet och att stanna i vår comfort zone. Våra hjärnor gillar det. Hjärnan vill hålla oss trygga och hålla oss vid liv.

Men ibland händer det att någon tänker: “Vänta, jag vill något mer..!” Eller: “Jag behöver förändring nu annars dör jag av tristess. Eller stress.”

Hur gör vi då en förändring? För att få något annat: ett nytt jobb, bättre hälsa, gå ner i vikt, tjäna mer pengar etc. behöver du göra annorlunda än du brukar. Fortsätter du som du gjort hittills får du samma resultat som du har nu. Det innebär att om fem år så kommer ditt liv se exakt likadant ut som idag. Typ.

Vill du ha någonting annat än det du har idag?

• 

Jag har haft en superbra weekend i Norge. Jag har träffat fantastiska människor och så många olika nationaliteter. Har nästan inte hört varken norska eller svenska förutom taxichaufförerna och mina vänner.

Vi fick vara med på the launch av företagets nya produkt som kommer bli en riktigt succé. Våra forskare är så himla professionella och duktiga. Roligt att vi har ett par unga kvinnor som är så framgångsrika.

Nu känner jag ännu starkare att det här är min väg, min business och en otrolig möjlighet att ta vara på.

Stora ledare har delat med sig av sina inspirerande storys. Vilka resor de gjort. Vilka resor vi alla kan göra! Livsresor menar jag. Gå från låg till hög. Utvecklas till den bästa versionen av oss själva. Kan dom, så kan jag och så kan DU.

Jag landade hemma med träningsvärk i rumpan efter lördagskvällens dansande, trötta fötter men fylld av energi och ivrig att ta action. Nu är bara början. Förändringar är våra vänner. Var inte rädd.

• 

Jag har en weekend i Oslo och umgås med vänner. Vi är på Zinzino annual event. The Cube är utsåld, vi är över 4000 personer på plats. Folk från hela världen. Så roligt och lärorikt att lyssna till de stora ledarna. Ørjan och Hilde är fantastiska.

• 

• 

Idag släpptes också vår nya produkt som våra forskare jobbat fram. En succé! ❤️✨️🥳 Mag- och tarmhälsa är så viktigt för att vi ska fungera och må bra. Nu kommer vi kunna testa maghälsan!

Eventuellt reklam för Zinzino, oberoende partner. Det finns förövrigt över 50 000 partners i världen och fler ska det bli. Vi gör skillnad och hjälper människor över hela världen (nästan) till bättre hälsa och ekonomi.

Ibland kommer alla ens gamla tankar och rädslor som en stor storm inombords. Lite sömn, mycket jobb och stress gör att man inte är lika stark som andra dagar.

Kanske vill man bara gömma sig under täcket och inte alls synas. Jag vet att man inte ska backa för rädsla utan istället, tvärtemot, gå mot dom. Det är då utveckling sker. Det är då vi hamnar på nya platser i livet.

• 

Varför kommer allt tillbaka? Jag har ju kommit så långt ifrån det här? Kanske kommer det för att visa oss att det här behöver vi se på. Att det är något vi behöver gå igenon. Det är något som inte är läkt. Triggers som låter oss se vad vi behöver läka.

Så vad gör vi då? Vi dömer inte oss själva. Vi accepterar det som kommer och låter det kännas. Känner det lite extra mycket. Men sedan när det bleknar lite då går vi mot rädslan.

• 

•